ibland när jag är nere, när jag känner att ingenting är som det ska och jag helst bara skulle vilja försvinna någonstans, flytta ifrån den här stan och starta ett helt nytt liv där jag inte känner någon och bara glömma allt som varit här, då kommer jag på en sak som får mig att ändra mig helt. i mitten av januari någon gång började jag prata med en pojke, jag visste inte vem han var, hur han såg ut eller någonting, sedan började vi träffas, allt hände så fort och jag tror både han o jag tänkte "vad ska det här leda till?" vi hade ju ingen aning.. den 25 januari, stod jag där, höll om dig och vi skulle åka hem från haga, jag kommer ihåg att mina armar var som fastbudna och jag kunde verkligen inte släppa taget, allt var för bra för att vara sant och då hade vi bara känt varandra nån vecka.

snart har det gått fyra månader sedan dess, jag trodde inte att det fanns en chans att pirret i magen skulle kunna bli starkare än de var då, jag hoppades med hela mitt hjärta att det den här gången skulle vara rätt, för det kändes verkligen rätt. det var rätt älskling, det är det, du och jag! till o med min mamma kände att det var annorlunda den här gången, och att hon verkligen hade känslan att det var riktigt denna gång. bara av att höra din röst gör mig överlycklig, och minsta lilla "sura" sak jag sagt till dig ångrar jag, jag ångrar allt jag gjort mot dig som inte varit bra, jag är så rädd om dig så jag vet inte hur jag ska bära mig åt. jag har tur som ens får prata med dig, som ens får röra dig.
 
ingen kan förstå känslan av att vakna upp brevid honom, se han le med sitt fina leende, och se hur hans vackra bruna ögon kollar in i mina! fyra månader är ingenting, ingenting jämfört med alla år vi ska spendera med varandra, det finns inget slut för dig och mig, jag vet det! jag ångrar de gånger jag sagt "jag älskar dig" till någon och inte menat de, för nu vet jag verkligen vad orden betyder. jag älskar dig andreas ekman lindqvist, det är äkta!